Idag publicerade DN ett svar från författaren Ingmar Karlsson som tyckte att han blivit orättvist omskriven av Nathan Shacher. Nu är det kanske lite vilseledande att påstå att Shacher recenserat Karlsson i en traditionell recension. Snarare är Shachers text en fusion mellan ett debattinlägg och en recension men dock kvarstår faktumet att Shacher i texten fäller ett omdöme om konstnären som i sin tur svarar skriftligt och offentligt.
Varför är jag då så fascinerad av detta? Två intellektuella som stångas framför tangentborden. Jo förekomsten av recenserade som recenserar tillbaka är en väldigt frisk och positiv fläkt i ett kritikklimat där kritikern ibland får lite "sanningspatent". Men varför är då kritikern kritiker om han inte har fog för sina resonemang? En bra kritiker lyckas ofta lyfta fram aspekter av verket som kan bidra till en djupare förståelse eller helt enkelt ge en ny ingång än ens egna. Vidare får kritikern också en rad referensbank som de flesta icke yrkesverksamma saknar (på grund av tidsmässiga och/eller ekonomiska skäl). Kritikerns jobb är att fördjupa sig i en konstform med allt vad det innebär för att kunna analysera samt sätta verket i en kontext. Även att hjälpa konsumenten att göra urval ur ett sortiment.
Men även om kritikern är en expert på sitt område så betyder inte det att experten alltid har rätt eller att det inte går att finna alternativa tolkningar. Kritiken behöver ifrågasättas och ibland når man längre i samtalet med en motpart om ett verk än på egen hand. Ett recension är inte bara en recension på ett verk utan också en recension på kritikerns skicklighet. Med detta inte sagt att verkskaparen är den som är bäst lämpad att analysera sitt eget verk, knappast, ändå tror det kan berika både konsten och kritiken om de två kan föra dialog oftare. Därför hoppas jag verkligen att fler konstnären väljer att svara på kritiken så att de båda kan utvecklas!
Recensionen går att läsa här.
Och Ingmar Karlssons svar finns här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar