Klargörande

Då jag är hyfsat impulsiv startade jag i höstas en blog om arbetet med min kandidatuppsats i ämnet Teaterns Teori och Praktik, denna impulsivitet förde i det här fallet med sig att jag inte reflekterade nämnvärt över det faktum att bloggen skulle bli oanvändbar ganska snabbt om jag bara upplät den åt ämnen relaterade till mitt uppsatsskrivande.

Nu har jag dock fått en ny dos av samma impulsivitet och startat ännu en ny blog (!). Så i fortsättningen kommer detta vara bloggen där jag skriver om framförallt litteratur och teaterrelaterade ämnen. Till en början har jag lagt ut inläggen från den gamla bloggen här. Rörigt? Javisst! Men det ska nog bli bra ändå ;) 

Föräldraansvar

Efter ha hunnit en bit in i arbetet med dramatexten så har jag stött på ett minst sagt irriterrande problem. Jag tar ansvar för mina karaktärers handlande! Det låter väldigt märkligt och är faktiskt rätt besynnerligt när man tänker på det,men det jag gör är att jag omedvetet försöker att skriva så att det hela tiden är spännande för läsaren/betraktaren genom att jag reducerar karaktärernas tråkiga handlingar även om dessa handlingar är viktiga för helheten. Så skärpning! Bara att inse att läsaren/publiken inte behöver bli curlad (inte av mig i alla fall) och att karaktärerna måste tillåtas handla fritt om de ska bli verkningsfulla.

Det konstnärliga uttryckets särart

Hur definierar man ett konstnärligt uttryck, vad skiljer det ifrån andra sätt att uttrycka sig? För att exemplifiera; vad är det litterära i en litterär text, finns det en litteräritet (och om det finns hur stavas det?), ett poetiskt språk?

Roman Jakobson beskrev det litterära språket som organiserat våld över det "vardagliga" språket. Visst låter det som ett mäktigt påstående, men hur mycket säger det egentligen, är inte allt språk i så fall systematiserat (och då också organiserat) våld på den språkbank som består utav ord, grammatik etc?

Det verkar som om det går mode även i dessa frågor och senast vi fick ett ställningstagande om estetikens art som var värt att hänga i julgranen var nog ett tag sedan. En nutida definition bidrar Ronald J. Peliass och James Vanoosting med i sin artikel A paradigm for perfomance studies ur antologin Perfomance. Critical Concepts in Literary and Cultural Studies (2003). Deras definition på vad estetisk kommunikation är ger att det ska uppfylla en eller flera utav följande tre kriterier:

1. The initiation(s) of the communication event intends it to be viewed as aesthetic. Regardless of the innate qualities of the performance text or context, and regardless of the response of an audience, an aesthetic intention alone provides sufficient rationale for performance study.

2. The performance event itself displays features generally recognized as aesthetic. This condition may be met apart from a "performers's" intention or the perception of a specific "audience". 

3.The respondent for a communication event willingly assumes an audince role and responds to the initiators as performers.

Personligen tycker jag det är väldigt intressant att denna definition kommer från performance studies-fältet, dels eftersom jag tror denna forskningsinriktning har en stor inneboende potential men även eftersom det är intressant att se hur man tvingas att definiera och konsolidera sitt forskningsobjekt för att legitimera sin praktik i förhållande till sina föregångare.

Form & Innehåll

Relationen mellan form och innehåll

Var kreatör måste ta ställning, medvetet eller omedvetet i frågan om form och innehålls relation. När jag nu sitter och skriver på ett scenmanus ligger denna relation som en slöja över allt arbete. För mig har detta formulerats om till en fråga: - Hur skapar jag en form som lyfter fram innehållet?
Denna fråga är också ett sätt att bekänna färg, jag delar inte synen som presenterades av de ryska formalisterna att innehållet är form. Istället delar jag synen som Terry Eagleton ger i Marxism and literary criticism att form och innehåll i praktiken inte går att separera men väl i teorin. Denna syn går att spåra bak till Hegel som påstår att "every definite content determines a form suitable to it"(översättare okänd). För min egen del har detta resulterat i att jag medvetet försökt sträva efter att få en  form på pjäsen som lyfter fram berättelsen. En inspiration vid för detta har varit den svenska fotografen och bildteoretikern Göran Segeholm som driver tesen att en neutralform kräver ett laddat innehåll och att en laddad form kräver ett neutral innehåll. Nu gäller detta förvisso främst fotografins område men om man översätter det till dramatikskrivande så går det att göra en väldigt förenklad variant där en laddad berättelse kräver en enklare form och en enklare berättelse kan fungera i en laddad form. Jag är själv inte riktigt övertygad om denna formel och tycker snarare att det inte går att påverka innehållet utan att påverka formen och vice versa men om man ser till vissa institutionsteaterar som försöker få gamla klassiker intressanta genom att ge dom en modernare form (läs form som nutidsmarkörer och ett uppbrytande av det aristoteliska berättandet) så verkar det ju som om det finns de som faktiskt använder sig utav denna formel. Som sagt så är jag själv väldigt ambivalent gentemot relationen mellan form och innehåll men jag kommer att skriva lite mer och sen försöka utveckla tankarna kring detta inom de närmsta dagarna.

Tankar kring lär dig att böcker och utformandet av en replik

Som jag tidigare nämnt har jag under sista tiden varit sysselsatt med att läsa Richard Rosengrens Karaktärer, Repliker, Dialog där författaren ger sin bild av hur man konstruerar och utvecklar dessa tre element. När jag nu har läst klart boken kan jag konstatera att avsnittet som berör repliker och dialog är de som jag fann mest värdefulla. Framför allt för att Rosengren har en erfarenhet ifrån konstnärligt skrivande som gör att han kan vägleda läsaren runt de vanligen förekommande fallgroparna. Eller nja, vägleda runt är kanske lite att ta i (och går inte att kräva utav en bok av detta slag heller), men i det att han gör läsaren uppmärksam på fällornas existens så ökar han också chansen att man lyckas undvika dem.
Ändå blir jag lite misstänksam när jag läser denna typen av "lär dig att behärska en konstnärlig praktik"böcker, kanske är det en undantryckt småborglig syn på konstnärskapet som något som inte går att lära sig och som är förevigt höjt i dunkel? Eller så är det helt enkelt så att jag inte får ut tillräckligt mycket av dom och därför skyller min bristande förmåga till inlärning på denna genre av böcker.Hur som helst så skadar det nog inte att vara lite vaksam med vad det är man tar med sig från läsningen utav en sådan här bok och anpassar läsningen efter sina egna behov, annars kan det lätt hända att man får mer än man gapar efter, till exempel en gamal stofils syn på teater (syftar inte på Ronsengren)! Vad vet jag?
Vad har jag då tagit med mig ifrån Richard Rosengren? Jo, hur man medvatendegör sig själv om språkets valörer hos sina karaktärer. Vid utformandet av en replik måste man ta hänsyn till karaktären som uttalar den. Låter kanske självklart men jag kom på mig själv att konsekvent ha ignorerat detta och lagt ord i mina karaktärers munnar som strider mot deras person. Nu handlar det inte om att jag har en vegetarian i pjäsen som plötsligt beställer in en råbiff. Snarare handlar det om karaktärerns "personliga" språk, vilken vokabulär man använder. Till exempel märkte jag att jag låtit en människa i fyrtioårsåldern använda ett väldigt grovt slang för kön, detta sände väldigt mycket signaler, felaktiga signaler, om personen (och ordets existens var dessutom helt onödigt för scenen) så dete var bara att stryka. I gengäld kan jag konstatera att det hititlls har gett ett ökat djup till karaktärerna när de får en medveten vokabulär, anpassad efter deras personlighet.
Detta var essänsen av vad jag fick ut av Karaktärer, Repliker, Dialog vilket jag känner mig nöjd med. Jag är inte riktigt säker på hur jag kommer att lägga upp litteraturlistan inför själva denna uppsats. Kanske kommer jag att ha två delar där ena delen består utav metodinriktade böcker och den andra delen utav litteraturteoretiska böcker. Är osäker på denna punkt, förhoppningsvis klaranar detta när jag börjar söka handledning. Dock kommer nog skrivandet att stå i fokus denna vecka så ska jag försöka att boka in handledning i nästa vecka.

Karaktärer, Repliker, Dialog

Då jag inte har någon större erfarenhet utav att skriva för scen så har jag försökt att ta hjälp utav de som har. I teaterhögskolans bibliotek fann jag på så vis Richard Rosengrens Karaktärer, repliker, dialog, en tunn liten bok där titeln avslöjar innehållet men som har visat sig vara rätt behjälplig.
Nu har jag förvisso ett kapitel kvar men har ändå fått ta del utav Rosengrens tankar kring förhållandet mellan scen och salong, karaktärer uppbyggnad, samt hur man skapar trovärdiga repliker. Första kapitlet i boken fann jag aningen tunt då man bör kunna förutsätta att läsaren är införstådd med att dramatisk text kan fungera som kommunikation med en publik och begrepp som sceniskt rum och scenisk tid bekanta sedan tidigare. Det är först i kapitlet Karaktärer som boken verkligen tar vid där Richard Rosengren delger sin metod vid karaktärsskapandet och hur man kan fortsätta att utveckla karaktären. Det följande kapitlet om Repliker bygger så vidare på att replikerna är i direkt samband med karaktären, låter självklart men det Rosengren syftar på är att det är väldigt enkelt att man ger en karaktär repliker som går emot hans övriga person vilket innebär att karaktärens trovärdighet fallerar. Efter som jag inte hunnit läsa kapitlet om dialoger så kan jag bara konstatera att än så länge för Richard Rosengren en tydlig linje i det att han betraktar karaktären som en ganska sluten enhet som måste ge ett "trovärdigt" intryck för att publiken ska acceptera dess existens. Detta må så vara men det Rosengren glömmer att tillägga är att detta är en syn på karaktären som bäst lämpar sig för en teater vilandes på den aristoteliska poetiken. Blir det verkligen lika viktigt med en övertygande  karaktär om vi i dramat bryter upp tidens och rummets enhet? Nu ska jag inte säga (eller skriva) för mycket eftersom jag inte läst hela boken än, men hittills så hade det varit välkommet om författaren i någon mån "bekänt färg" för det är lätt att glömma att denna sortens böcker visar på EN metod av många möjliga.
Ändå har jag under veckan som gått haft användning för Karaktärer, repliker, dialog. Framförallt kapitlet om repliker där Richard Rosengren på ett övertygande sätt visar på språkets laddning och hur man ger ett större djup åt en karaktär genom en medveten vinkling av dennas språkbruk.
Ska bli intressant att läsa klart boken och prova fler av metoderna praktiskt.