WTF!?

http://www.dn.se/kultur-noje/scen/manga-britter-vill-spela-dickens-i-stockholm

Myten om det tidlösa

En komplimang som man ofta ger litteratur är den är tidlös. Men är tidslöshet eftersträvansvärt eller ens möjligt? I dagarna läste jag Fjodor Dostojevskijs novell En liten hjälte ifrån 1849 som säkert av några skulle refereras till som tidlös men vars styrka istället är dess vittnesbörd om en specifik tid och ett specifikt tankeparadigm.

Låt mig summera En lite hjälte för de som inte haft tillfälle att läsa den. Novellen utspelar sig på ett ryskt lantgods där en snart elvaårig pojke tillbringar sommaren hos sin släkting som lever på godset i en extrem överklassmiljö bestående utav fester på kvällarna och allehanda små utflykter och tidsfördriv på dagarna. I denna miljö blir den unga pojken förälskad i en ung kvinna som är gift med en någon slags rysk ståndsperson men kvinnan har samtidigt en affär med en annan man. Den unga pojken iakttar allt detta och hamnar till slut mitt i det och läsaren får se rakt genom den ryska överklassens polerade fasad med ett barns oförstående blick.

Varför är då detta ingen tidlös berättelse? Är inte kärlek, svek och hemligheter tidlösa ämnen? Kanske inte? Människor blir fortfarande förälskade och svikna men på helt andra grunder och premisser än för etthundra sextiotre år sedan. Till exempel skulle det vara väldigt anmärkningsvärt om en elvaåring såg på sin älskade som att:

Det finns kvinnor som är likt sjuksystrar i livet. Inför dessa behöver man ingenting dölja, åtminstone inget av det som är sjukt och sårat i själen. Den som lider kan djärvt och hoppfullt gå till dem utan att bli en belastning, då få av oss vet hur mycket av gränslös kärlek, medkänsla och total förlåtelse som kan rymmas i en kvinnas hjärta. /…/ De skräms varken av sårets djup eller varbildning, eller stanken: var och en som söker deras hjälp blir mött med värdighet /…/ (s.16f.)

Om en elvaåring idag haft en liknande formulering utav sin förälskelse så hade man förmodligen funnit grava skäl till oro. Detta är absolut ingen allmänmänsklig kärlek, detta är artonhundratalets borgliga kärlek mellan man och kvinna (no homo). En kärlek som tydligt lutar sig mot Mariabilden, Jesu moder som smörjer den korsfästes fötter. Kvinnan finns till för att uppfylla och avlasta mannen. Kanske inte riktigt så som vi vill att våra elvaåringar definierar kärlek. När berättelsens huvudperson ska beskriva sin älskades laga make blir denna make ”svartsjuk som en turk” men är ändå ”en modern europé med en provkarta av nya idéer” (s.20.). I vårt tidevarv bör det dock vara klarlagt att turkar inte är mer svartsjuka än andra och att det moderna Europa inte längre kan räkna sig som det modernas självklara epicentrum.

Dock lär försvare av tidlöshet kontra med att de exempel jag gett endast är små lösryckta fragment som inte säger något om de stora känslornas bästföredatum. Vidare lär de påstå att människor alltid har varit människor och de stora känslorna (kärlek, hat, lust, etc) är oförändrade. Att människor alltid har haft känslor stämmer säkert men att dessa känslor är frikopplade från sitt historiska sammanhang är en ren lögn. Det citaten ovan visar är att känslor är en produkt av sitt historiska sammanhang och inte en autonom kraft i sig själv. En novell som En liten hjälte kan bara skrivas under artonhundratalet. Det är då de borgliga värderingarna kan rättfärdiga en liten överklasspojke att handla ridderligt, ädelt och gentlemannamässigt mot sin förälskelse som han delat in i en speciell kategori av kvinnor. Tidigare och senare än artonhundratalet så hade det rått helt andra förutsättningar för hans handlande. 

Ändå finns det de som kommer invända att det tidlösa ligger i att en ung pojke blir kär i en äldre kvinna. För det första har det säkerligen inte varit möjligt att bli förälskad i en äldre kvinna under alla tider. Lika lite som en förälskelse mellan olikfärgade eller samkönade skulle ansetts som legitima under specifika historiska perioder. Dessutom är det helt för grova kriterier för tidlöshet om en känsla kan räcka för att betraktas som tidslöst. Då hör allting till det tidlösa. Så det tidlösa är en myt, allt är historiskt och kulturellt specifikt. Även detta påstående… Tyvärr används termen tidlös väldigt ofta när en recensent eller annan vill beskriva teman som är väldigt vanligt förekommande. Många kanoniserade böcker är istället väldigt historiskt specifika. Tänk bara på verk som Vredens druvor, Krig och Fred, Buddenbrocks etc.

För övrigt kan jag rekommendera förlaget Bakhålls utgåva av En liten hjälte med ett bra efterord utav Bengt Samuelson.

Namedropping

Idag blev vi omnämnda i Svenska Dagbladet av Jörgen Dahlqvist från Teatr Weimar som är med och producerar Gatekeepers of Sweden i höst. Kul! Mer info kommer snart, så länge kan ni läsa SvD notisen här: http://www.svd.se/kultur/teatr-weimar-satsar-pa-nya-konstnarer_7417196.svd?noMobileRedirect=true

Kolla även Teatr Weimars sida här:
http://www.teatrweimar.se/

Meyerhold och den biomekaniska teatern

Filmen visar två skådespelare som praktiserar den ryske teaterregissören och teoretikern Vsevolod Meyerholds biomekaniska teater. Meyerhold hann utföra en hel del under sin relativt korta levnadsbana (1874-1940), bland annat som regissör vid Konstantin Stanislavskis teater innan han anslöt sig till bolsjevikerna vid tiden för revolutionen, vilket ledde till att Meyerhold blev ledare för statens teaterverksamhet. Dock gjorde sig Meyerhold ovän med statsapparaten genom en tydlig hållning mot den socialistiska realismen. Dessvärre ledde denna ståndpunkt till att Meyerhold stämplades som en fiende till staten och var död inom ett år.

Meyerhold får påstås ligga i träda i den svenska teatermyllan. Dock verkar det som Meyerholds teaterteori och estetik fortfarande brukades under 1970 och 80-talen genom bland annat Stockholmsbaserade Teater Schahrazad. Kanske kommer Meyerhold återigen att dammas av såsom skett och sker med bland annat Bertolt Brecht? Tills dess, är det någon som vet något mer om Meyerhold i Sverige?