R.I.P August

Idag är det 100år sedan August Strindberg dog. I år är det mest moderiktiga man kan göra att förkasta karlen, eventuellt dekonstruera honom. Man får i alla fall ge honom att det är rätt stort att fortfarande var kontroversiell, hundra år efter sin död.

Läs Åsa Lindeborgs text om jubilaren här.

Ribbing/Halsackda

Om du inte tidigare sett de två koreograferna (m.m) Emma Ribbings och Khamlane Halsackdas arbete så har du något att se fram emot! Finns rätt mycket på youtube!

Dessutom är Khamlane Halsackda Malmöaktuell i helgen med A single Act och Yellowcard på Dansstationen.

Nu jäklar!

Ibland har man tur! Jag efterlyste för ett par dagar sedan ökad dialog mellan recenserad och recensent. Och tursamt nog så kan jag konstatera att både Sydsvenskan och DN idag fungerar som arenor för sådana samtal.

I Sydsvenskan är det Teater Mutations dramatiker Annika Nyman som svarar Malena Forsare angående hennes artikel Feminism vid fronten (5/5) och i DN är det Leif Zern som försvarar sig själv mot kritik från Alexander Mørk-Eidem efter att Zern kritiserat föreställningen Lycka. Spännande!

Ni hittar Annika Nymans inlägg här.

Och Leif Zerns här.

Att bemöta kritik

Det är inte ofta vi kritiker får mothugg, oftast kan vi fritt utrycka vår åsikt och räkna med att den inte blir offentligt motsagd. Men då och då händer det att den recenserade svarar kritikern och förklarar varför de inte håller med i bedömningen av deras verk (om de inte är som Ulf Lundell och skickar en bukett blommor för en väl skriven recension).

Idag publicerade DN ett svar från författaren Ingmar Karlsson som tyckte att han blivit orättvist omskriven  av Nathan Shacher. Nu är det kanske lite vilseledande att påstå att Shacher recenserat Karlsson i en traditionell recension. Snarare är Shachers text en fusion mellan ett debattinlägg och en recension men dock kvarstår faktumet att Shacher i texten fäller ett omdöme om konstnären som i sin tur svarar skriftligt och offentligt. 

Varför är jag då så fascinerad av detta? Två intellektuella som stångas framför tangentborden. Jo förekomsten av recenserade som recenserar tillbaka är en väldigt frisk och positiv fläkt i ett kritikklimat där kritikern ibland får lite "sanningspatent".  Men varför är då kritikern kritiker om han inte har fog för sina resonemang? En bra kritiker lyckas ofta lyfta fram aspekter av verket som kan bidra till en djupare förståelse eller helt enkelt ge en ny ingång än ens egna. Vidare får kritikern också en rad referensbank som de flesta icke yrkesverksamma saknar (på grund av tidsmässiga och/eller ekonomiska skäl). Kritikerns jobb är att fördjupa sig i en konstform med allt vad det innebär för att kunna analysera samt sätta verket i en kontext. Även att hjälpa konsumenten att göra urval ur ett sortiment.

Men även om kritikern är en expert på sitt område så betyder inte det att experten alltid har rätt eller att det inte går att finna alternativa tolkningar. Kritiken behöver ifrågasättas och ibland når man längre i samtalet med en motpart om ett verk än på egen hand. Ett recension är inte bara en recension på ett verk utan också en recension på kritikerns skicklighet. Med detta inte sagt att verkskaparen är den som är bäst lämpad att analysera sitt eget verk, knappast, ändå tror det kan berika både konsten och kritiken om de två kan föra dialog oftare. Därför hoppas jag verkligen att fler konstnären väljer att svara på kritiken så att de båda kan utvecklas! 

Recensionen går att läsa här.

Och Ingmar Karlssons svar finns här.

TTP-samtal

Igår anordnade studenterna vid Teaterns Teori och Praktik, samma utbildning som jag gått, en samtalskväll på Teaterhögskolan i Malmö där temat för kvällen var smörgåsbordsteater. Panelen bestod av representanter ifrån Malmö Operan, Malmö Stadsteater, Helsingborgs Stadsteater, Teaterhögskolan i Malmö och Teater Weimar. Riktlinjerna för kvällen var följande:

• Smörgåsbordsteatern – viljan att attrahera så brett som möjligt med en bred repertoar.
• Kulturpolitiska linjer och mål, hur påverkar de repertoaren?
• Den konstnärliga friheten?
• Framtidens visioner?

Ett fantastiskt bra initiativ från TTParna, för ett blomstrande teaterklimat behövs det föras ett kontinuerligt samtal mellan utövare, publik och akademiker. Det hela var mycket bra uppstyrt och modererat, dock är det beklagligt att diskussionerna aldrig går på djupet utan hela tiden mynnar ut i en relativism och försvar utav den egna verksamheten. Detta gäller inte bara för gårdagens samtal utan för merparten av de scenkonstsamtal jag deltagit i. Varför är vi så rädda för att verkligen gräva i en fråga och ta tydlig ställning?

De uppsatta riktlinjerna för samtalet kom alla att belysas, så även klassikerfrågan. Varför spelar vi egentligen klassiker? Dock kom vi inte längre än så, de enda som egentligen vågade ta verklig ställning var Malmö Operan som föga förvånande positionerade sig mot det kulturkonservativa. Dock tog de ställning, en viktig markering i sammanhanget. Vi har alla ett ansvar för att föra ett gott scenkonstsamtal som kan berika och utveckla scenkonsten. Till nästa samtalstillfälle önskar jag att fler vågar gå på djupet i dessa väldigt viktiga frågor och stå upp för sin teatersyn.

Tack till TTP för en mycket väl genomförd samtalskväll. Ser fram emot fler!

Ann Liv Young

Ann Liv Young spelar på Inkonst i Malmö på lördag och söndag. INTE MISSA!
Var på pressmötet och tog några bilder på en minst sagt udde fågel... check it!

ALYs blogg: http://annlivyoungsherrysworldblog.blogspot.com/
www.inkonst.com

Om Aase Bergs artikel i DN 2012-02-13

Då var det gjort, om man vill provocera någon i kulturkretsar 2012, då ska man hänga ut en konstform och ifrågasätta dess existens. Aase Berg gör precis detta i en debattartikel i DN 2012-02-13 där hon förklarar att teater inte är någonting för henne då hon inte kan relatera till de ”uppburna skådespelarna som orerar på scenen”.

Varför upprör då dessa pubertala åsikter i så hög grad att bland annat Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri i ett svar till Aase Berg daterat 2012-02-14 känner sig manad att försvara teatern som konstform? Bakgrunden till denna panik över ett angrepp på teatern står att finna i alliansens kulturpolitik. Då alliansen vill omvandla kulturen till ett marknadsanpassad vakumhål- där kultur endast har existensberättigande om den är anpassad efter den fria marknadens krafter. Med en sådan agenda krävs det att kulturarbetare håller ihop, det krävs att vi gör gemensam sak och visar upp en enad front för att stå pall mot alliansens kulturmord. I ett mer välmående kulturklimat hade Aase Bergs utspel inte väckt särkilt starka reaktioner men med alliansens kulturpolitik som bakgrund blir Aase Bergs text en spricka i fasaden som reaktionära krafter kan använda för att påstå absurditeter i stil med ”teater är finkultur och finkultur är inget för vanliga människor”.  Ett argument som faller redan på sin brist i att identifiera det man säger sig förakta. Här kommer vi också in på det löjeväckande i Aase Bergs resonemang. Hur kan man vara emot teater i allmänhet? Att inte gilla teater är som att inte gilla film. En ståndpunkt väldigt få tycks vara beredda att inta. Aase Berg försöker ursäkta sin arroganta hållning till teater med att hon ska försöka bli bättre på att stå ut med teater, hon ska försöka ha överseende med denna form av kultur. Att som kulturskribent hävda att man ”inte begriper sig på” teater är ren nonchalans och lathet och som Aase Berg själv skriver längre ner så behöver inte all kultur vara enkel. Vidare så ifrågasätter jag Aase Bergs teatererfarenheter stark. Vad är det egentligen för teater hon har sett om hennes bild av teater 2012 är uppburna skådespelare som orerar på scen? Kanske har Aase Berg missat att det finns mer teater än den som spelas på Dramaten? Vad är det för teater hon talar om, faller barnteater, improvisationsteater, forumteater och dansteater in i  Aase Bergs teaterbegrepp? Det tycks snarare som om Aase Berg sätter likhetstecken mellan naturalistisk teater och teater.

Aase Bergs artikel är i sin barnsliga arrogans mer ett uttryck för viljan att uppröra (och här spelar jag henne rakt i händerna) än välformulerad kritik till en konstart som behöver ifrågasättas och analyseras för att utvecklas. För även om kritiken Aase Berg riktar mot teatern är onyanserad och dåligt uppbackad så bör det ringa varningsklockor för alla teaterarbetare. Vad är det som gör att teatern uppfattas som svår? Och med svår menas svår som ett hinder, inte som en utmaning. Hur ska teatern göra för engagera och intressera fler 2012?

Jag är helt övertygad om att det varken är form eller innehåll som är problemet då jag vågar sticka ut hakan och påstå att det finns någonting för alla på landets scener i år. Snarare tror jag att teatern måste vissa sin mångfald, sin påfågelsprakt för de som inte ser sig själv som teaterbesökare och inte framstå som en gammal vingklippt kråka utan potential att engagera. Teaterarbetarna måste våga tala om teater, måste våga kontextualisera, måste våga analysera och framförallt måste de våga debattera sin konstform. Teaterarbetarna får inte lov att självcensurera sig, de måste våga synliggöra sin kunskap för att på så vis legitimera den, det är bara så det goda teatersamtalet kan utvecklas. Och i en miljö där ett sådant samtal existerar blir inte sensationsskriverier som Aase Bergs artikel nödvändiga. Avslutningsvis vill jag uppmana Aase Berg eller vem som helst som ”hatar teater” att maila mig på alex.tenghamn@gmail.com så lovar jag att tipsa om teater som sträcker sig långt bortom uppburna skådespelare som orerar på scen.