Ny recension på nummer.se

Var och såg 27 - En teaterkonsert i helgen. Recensionen ligger nu uppe på nummer.se.

http://nummer.se/rockikoner-mot-en-saker-dod/

Trailer för Gatekeepers of Sweden

Nu finns det äntligen en trailer för Gatekeepers of Sweden som vi spelar på Inkonst mellan den 3 och 5 oktober. Köp biljett på kulturcentralen!

publicplot.com
inkonst.com

WTF!?

http://www.dn.se/kultur-noje/scen/manga-britter-vill-spela-dickens-i-stockholm

Myten om det tidlösa

En komplimang som man ofta ger litteratur är den är tidlös. Men är tidslöshet eftersträvansvärt eller ens möjligt? I dagarna läste jag Fjodor Dostojevskijs novell En liten hjälte ifrån 1849 som säkert av några skulle refereras till som tidlös men vars styrka istället är dess vittnesbörd om en specifik tid och ett specifikt tankeparadigm.

Låt mig summera En lite hjälte för de som inte haft tillfälle att läsa den. Novellen utspelar sig på ett ryskt lantgods där en snart elvaårig pojke tillbringar sommaren hos sin släkting som lever på godset i en extrem överklassmiljö bestående utav fester på kvällarna och allehanda små utflykter och tidsfördriv på dagarna. I denna miljö blir den unga pojken förälskad i en ung kvinna som är gift med en någon slags rysk ståndsperson men kvinnan har samtidigt en affär med en annan man. Den unga pojken iakttar allt detta och hamnar till slut mitt i det och läsaren får se rakt genom den ryska överklassens polerade fasad med ett barns oförstående blick.

Varför är då detta ingen tidlös berättelse? Är inte kärlek, svek och hemligheter tidlösa ämnen? Kanske inte? Människor blir fortfarande förälskade och svikna men på helt andra grunder och premisser än för etthundra sextiotre år sedan. Till exempel skulle det vara väldigt anmärkningsvärt om en elvaåring såg på sin älskade som att:

Det finns kvinnor som är likt sjuksystrar i livet. Inför dessa behöver man ingenting dölja, åtminstone inget av det som är sjukt och sårat i själen. Den som lider kan djärvt och hoppfullt gå till dem utan att bli en belastning, då få av oss vet hur mycket av gränslös kärlek, medkänsla och total förlåtelse som kan rymmas i en kvinnas hjärta. /…/ De skräms varken av sårets djup eller varbildning, eller stanken: var och en som söker deras hjälp blir mött med värdighet /…/ (s.16f.)

Om en elvaåring idag haft en liknande formulering utav sin förälskelse så hade man förmodligen funnit grava skäl till oro. Detta är absolut ingen allmänmänsklig kärlek, detta är artonhundratalets borgliga kärlek mellan man och kvinna (no homo). En kärlek som tydligt lutar sig mot Mariabilden, Jesu moder som smörjer den korsfästes fötter. Kvinnan finns till för att uppfylla och avlasta mannen. Kanske inte riktigt så som vi vill att våra elvaåringar definierar kärlek. När berättelsens huvudperson ska beskriva sin älskades laga make blir denna make ”svartsjuk som en turk” men är ändå ”en modern europé med en provkarta av nya idéer” (s.20.). I vårt tidevarv bör det dock vara klarlagt att turkar inte är mer svartsjuka än andra och att det moderna Europa inte längre kan räkna sig som det modernas självklara epicentrum.

Dock lär försvare av tidlöshet kontra med att de exempel jag gett endast är små lösryckta fragment som inte säger något om de stora känslornas bästföredatum. Vidare lär de påstå att människor alltid har varit människor och de stora känslorna (kärlek, hat, lust, etc) är oförändrade. Att människor alltid har haft känslor stämmer säkert men att dessa känslor är frikopplade från sitt historiska sammanhang är en ren lögn. Det citaten ovan visar är att känslor är en produkt av sitt historiska sammanhang och inte en autonom kraft i sig själv. En novell som En liten hjälte kan bara skrivas under artonhundratalet. Det är då de borgliga värderingarna kan rättfärdiga en liten överklasspojke att handla ridderligt, ädelt och gentlemannamässigt mot sin förälskelse som han delat in i en speciell kategori av kvinnor. Tidigare och senare än artonhundratalet så hade det rått helt andra förutsättningar för hans handlande. 

Ändå finns det de som kommer invända att det tidlösa ligger i att en ung pojke blir kär i en äldre kvinna. För det första har det säkerligen inte varit möjligt att bli förälskad i en äldre kvinna under alla tider. Lika lite som en förälskelse mellan olikfärgade eller samkönade skulle ansetts som legitima under specifika historiska perioder. Dessutom är det helt för grova kriterier för tidlöshet om en känsla kan räcka för att betraktas som tidslöst. Då hör allting till det tidlösa. Så det tidlösa är en myt, allt är historiskt och kulturellt specifikt. Även detta påstående… Tyvärr används termen tidlös väldigt ofta när en recensent eller annan vill beskriva teman som är väldigt vanligt förekommande. Många kanoniserade böcker är istället väldigt historiskt specifika. Tänk bara på verk som Vredens druvor, Krig och Fred, Buddenbrocks etc.

För övrigt kan jag rekommendera förlaget Bakhålls utgåva av En liten hjälte med ett bra efterord utav Bengt Samuelson.

Namedropping

Idag blev vi omnämnda i Svenska Dagbladet av Jörgen Dahlqvist från Teatr Weimar som är med och producerar Gatekeepers of Sweden i höst. Kul! Mer info kommer snart, så länge kan ni läsa SvD notisen här: http://www.svd.se/kultur/teatr-weimar-satsar-pa-nya-konstnarer_7417196.svd?noMobileRedirect=true

Kolla även Teatr Weimars sida här:
http://www.teatrweimar.se/

Meyerhold och den biomekaniska teatern

Filmen visar två skådespelare som praktiserar den ryske teaterregissören och teoretikern Vsevolod Meyerholds biomekaniska teater. Meyerhold hann utföra en hel del under sin relativt korta levnadsbana (1874-1940), bland annat som regissör vid Konstantin Stanislavskis teater innan han anslöt sig till bolsjevikerna vid tiden för revolutionen, vilket ledde till att Meyerhold blev ledare för statens teaterverksamhet. Dock gjorde sig Meyerhold ovän med statsapparaten genom en tydlig hållning mot den socialistiska realismen. Dessvärre ledde denna ståndpunkt till att Meyerhold stämplades som en fiende till staten och var död inom ett år.

Meyerhold får påstås ligga i träda i den svenska teatermyllan. Dock verkar det som Meyerholds teaterteori och estetik fortfarande brukades under 1970 och 80-talen genom bland annat Stockholmsbaserade Teater Schahrazad. Kanske kommer Meyerhold återigen att dammas av såsom skett och sker med bland annat Bertolt Brecht? Tills dess, är det någon som vet något mer om Meyerhold i Sverige?

TIPS: Shadow Casters

En grupp jag är mycket nyfiken på just nu är slovakiska  Shadow Casters. Jag hörde talas om dem i Charlotte Neuhausers artikel om internationell dramturgi i senaste numret av Teatertidningen (nr 2 2012). Och eftersom de här beskrevs som att de försökte återuppliva idén om kollektivet i en genom ekonomiserad global värld så fastnade jag direkt eftersom det i stort är samma som vi i Public Plot sysslar med. 

Shadow Casters har en hemsida/blogg där man kan ta del utav deras projekt. Eftersom sidan till stora delar är på slovakiska så är det inte helt enkelt att greppa kring hela Shadow Casters projekt och verksamhet. De verkar röra sig mot det kollektiva, mot det urbana och med informationsteknikens hjälp.  Det projekt som jag tycker verkar mest spännande är ®EVOLUTION:MASTER CLASS. Här är utforskar man det revolutionära ur ett praktiskt perspektiv med hjälp av publiken. Författare, aktörer och publik får studera frågan utifrån vilken revolution som är tänkt, önskvärd och möjlig idag. Det hela kan låta ganska kitschigt och revolutionsromantiskt men det verkar som om projektet snarare ska ses som en slags metodkurs/seminarium än som en drömfabrik. 

Hur som helst så hoppas jag på att snart få bekanta mig närmare med denna grupp som var en glad överraskning! Kanske någon som vet mer om dem eller som har sett något de gjort?

Shadow Casters hem internethem finns här!

Kritiksamtal på Göteborgs Dans och Teaterfestival

Idag gick kritiksamtalet som Svenska Teaterkritikers Förening anordnade av stapeln. Det hela hölls på Folkteatern.  I panelen satt Rikard Loman, Carolina Frände, Daniel Levin, Marita Adamsson, Anna Takanen och Cecilia Djurberg. Moderator för samtalet var Lis Hellström Sveningson.

Första ämnet som kom upp var teaterkritikens centralisering då Lis Hellström Sveningson konstaterade att teaterkritiken är så mycket bredare än det som står i DN. Det hela kom att handla om hur teaterkritiken mår och som grund för detta så fanns en enkät som Svenska Teaterkritikers Förening skickat ut till sina medlemmar (och som jag för en gångs skull svarade på). Enligt denna enkät finns kritikerna spridda i hela landet och medelålders kvinnor var överrepresenterade. Insåg att jag nog är föreningens yngsta medlem då jag är den där som är "född 85".

Väldigt intressant var att Daniel Levin, biträdande kulturchef på Göteborgs Posten, satt med och kunde ge sin syn på teaterkritikens hälsa. Levin var rätt passiv och verkade inte helt sugen på att ta ställning. Men det var intressant att höra hur de jobbar på Göteborgs Posten kontra Marita Adamssons beskrivning av hur hon typ ensam är kulturredaktionen.

Det var en aning deprimerande att stor del av panelen verkade sakna framtidsvisioner. Den enda som egentligen blickade framåt var Cecilia Djurberg som lyfte fram vikten av dialog mellan kritiker och läsare, kritikern behöver komma ner från elfenbenstornet och ut på nätet.

Ett annat peppigt faktum är att teaterskaparna verkligen verkar ta till sig det som skrivs om deras hantverk. Både Anna Takanen och Carolina Frände gav bilden av hur de och sina ensembler ständigt befann sig i dialog om kritiken de får.

Något som inte var lika kul är det verkar vara väldigt få som kan livnära sig enbart på kritiken. Hur man ska komma till bukt med detta och hur vi kritiker ska fortsätta och fortbilda oss var något som verkade oroa samtliga i rummet. Hur ska kritiken kunna bemöta ny scenkonst och fortsätta att ge välgrundade omdömen?

Naturligtvis kom det fram väldigt mycket mer under samtalet men eftersom jag inte är en diktafon så får denna resumé duga. Tack till panelen, moderatorn och alla andra som gjorde samtalet möjligt. Kändes som om många viktiga frågor vädrades och för mig som är färsk i gamet är det grymt att få höra de äldre rävarnas syn på branschen.


Man kan läsa mer om Svenska Teaterkritkers Förening här.
Och om man är i Gbg och har missat att det pågår en dans och teaterfestival där så kolla här.

Livefeed

Jag twittrar från kritiksamtalet @alextenghamn

Kritiksamtal på Folkteatern!

Hell yeah! Nu är det igång!

Inför helgen!

Försöker packa inför helgen. Går åt helvete... Åker till Öland ikväll för att ha semester (i brist på bättre termer) några dagar. På lördag åker jag till Göteborgs Dans- och Teaterfestival vilket ska bli riktigt kul!

Något som inte alls är kul är att packa. Så om ni ser någon på Öland eller i Gbg som går runt med termobyxor och bar överkropp är det förmodligen jag.




Cool trailer för festivalen!



Program etc fins här!

Nummerrecension.

Min recension av Yellow Card och A Single Act finns nu uppe på nummer.se. Tycker fortfarande det är sjukt kul att se mina texter i tryck (eller på skärm i nytt sammanhang). Sjukt oproffsig inställning men idag kan jante gå och ta arsenik. Jag är glad jag!

http://nummer.se/hello-kitty-och-osterlandsk-mystik/

Gatekeepers of Sweden

Om exakt en vecka... och en dag. Så har vi premiär för vårt projekt Gatekeepers of Sweden. Med vi avser jag mitt, John Hanses, Ebba Pétrens och Emmeli Stenbergs teaterkollektiv Public Plot. Vi gör en föreställning om grindvakter, eller efter ha passerat det anglofila filtret: "Gatekeepers". 

Det handlar om offentliga myndigheter, det handlar om säkerhetestänkande, det handlar om privata aktörer som säljer trygghet, det handlar om alienation, det handlar om en hel del massa grejor. Men varför ta mig på orden? Ansök om en biljett istället på info@publicplot.com . 

Projektet genomför med stöd av Teatr Weimar. Och man kan läsa lite med om det på Weimars hemsida.

Avatarvaro

Var på genrepet av Avatarvaro igårkväll och fotade lite för Inkonsts räkning. Avatarvaro av Ebba Pétren och Gabriel Widing har tidigare spelat på Turteatern i Kärrtorp. Nu har jag sådan tur att jag läst TTP med Ebba och fått ta del av hennes uppsatser kring detta projekt så det var extra kul att se IRL. Men även om du inte har gjort så kan jag garantera att föreställningen lär bli DOPE så om du inte har sett den passa på. 

Kolla speldatum etc här.

Bloggtips

Kulturjournalisten och teaterkritikern Ylva Lagercrantz Spindler har börjat blogga.

Check it out!

R.I.P August

Idag är det 100år sedan August Strindberg dog. I år är det mest moderiktiga man kan göra att förkasta karlen, eventuellt dekonstruera honom. Man får i alla fall ge honom att det är rätt stort att fortfarande var kontroversiell, hundra år efter sin död.

Läs Åsa Lindeborgs text om jubilaren här.

Ribbing/Halsackda

Om du inte tidigare sett de två koreograferna (m.m) Emma Ribbings och Khamlane Halsackdas arbete så har du något att se fram emot! Finns rätt mycket på youtube!

Dessutom är Khamlane Halsackda Malmöaktuell i helgen med A single Act och Yellowcard på Dansstationen.

Nu jäklar!

Ibland har man tur! Jag efterlyste för ett par dagar sedan ökad dialog mellan recenserad och recensent. Och tursamt nog så kan jag konstatera att både Sydsvenskan och DN idag fungerar som arenor för sådana samtal.

I Sydsvenskan är det Teater Mutations dramatiker Annika Nyman som svarar Malena Forsare angående hennes artikel Feminism vid fronten (5/5) och i DN är det Leif Zern som försvarar sig själv mot kritik från Alexander Mørk-Eidem efter att Zern kritiserat föreställningen Lycka. Spännande!

Ni hittar Annika Nymans inlägg här.

Och Leif Zerns här.

Att bemöta kritik

Det är inte ofta vi kritiker får mothugg, oftast kan vi fritt utrycka vår åsikt och räkna med att den inte blir offentligt motsagd. Men då och då händer det att den recenserade svarar kritikern och förklarar varför de inte håller med i bedömningen av deras verk (om de inte är som Ulf Lundell och skickar en bukett blommor för en väl skriven recension).

Idag publicerade DN ett svar från författaren Ingmar Karlsson som tyckte att han blivit orättvist omskriven  av Nathan Shacher. Nu är det kanske lite vilseledande att påstå att Shacher recenserat Karlsson i en traditionell recension. Snarare är Shachers text en fusion mellan ett debattinlägg och en recension men dock kvarstår faktumet att Shacher i texten fäller ett omdöme om konstnären som i sin tur svarar skriftligt och offentligt. 

Varför är jag då så fascinerad av detta? Två intellektuella som stångas framför tangentborden. Jo förekomsten av recenserade som recenserar tillbaka är en väldigt frisk och positiv fläkt i ett kritikklimat där kritikern ibland får lite "sanningspatent".  Men varför är då kritikern kritiker om han inte har fog för sina resonemang? En bra kritiker lyckas ofta lyfta fram aspekter av verket som kan bidra till en djupare förståelse eller helt enkelt ge en ny ingång än ens egna. Vidare får kritikern också en rad referensbank som de flesta icke yrkesverksamma saknar (på grund av tidsmässiga och/eller ekonomiska skäl). Kritikerns jobb är att fördjupa sig i en konstform med allt vad det innebär för att kunna analysera samt sätta verket i en kontext. Även att hjälpa konsumenten att göra urval ur ett sortiment.

Men även om kritikern är en expert på sitt område så betyder inte det att experten alltid har rätt eller att det inte går att finna alternativa tolkningar. Kritiken behöver ifrågasättas och ibland når man längre i samtalet med en motpart om ett verk än på egen hand. Ett recension är inte bara en recension på ett verk utan också en recension på kritikerns skicklighet. Med detta inte sagt att verkskaparen är den som är bäst lämpad att analysera sitt eget verk, knappast, ändå tror det kan berika både konsten och kritiken om de två kan föra dialog oftare. Därför hoppas jag verkligen att fler konstnären väljer att svara på kritiken så att de båda kan utvecklas! 

Recensionen går att läsa här.

Och Ingmar Karlssons svar finns här.

TTP-samtal

Igår anordnade studenterna vid Teaterns Teori och Praktik, samma utbildning som jag gått, en samtalskväll på Teaterhögskolan i Malmö där temat för kvällen var smörgåsbordsteater. Panelen bestod av representanter ifrån Malmö Operan, Malmö Stadsteater, Helsingborgs Stadsteater, Teaterhögskolan i Malmö och Teater Weimar. Riktlinjerna för kvällen var följande:

• Smörgåsbordsteatern – viljan att attrahera så brett som möjligt med en bred repertoar.
• Kulturpolitiska linjer och mål, hur påverkar de repertoaren?
• Den konstnärliga friheten?
• Framtidens visioner?

Ett fantastiskt bra initiativ från TTParna, för ett blomstrande teaterklimat behövs det föras ett kontinuerligt samtal mellan utövare, publik och akademiker. Det hela var mycket bra uppstyrt och modererat, dock är det beklagligt att diskussionerna aldrig går på djupet utan hela tiden mynnar ut i en relativism och försvar utav den egna verksamheten. Detta gäller inte bara för gårdagens samtal utan för merparten av de scenkonstsamtal jag deltagit i. Varför är vi så rädda för att verkligen gräva i en fråga och ta tydlig ställning?

De uppsatta riktlinjerna för samtalet kom alla att belysas, så även klassikerfrågan. Varför spelar vi egentligen klassiker? Dock kom vi inte längre än så, de enda som egentligen vågade ta verklig ställning var Malmö Operan som föga förvånande positionerade sig mot det kulturkonservativa. Dock tog de ställning, en viktig markering i sammanhanget. Vi har alla ett ansvar för att föra ett gott scenkonstsamtal som kan berika och utveckla scenkonsten. Till nästa samtalstillfälle önskar jag att fler vågar gå på djupet i dessa väldigt viktiga frågor och stå upp för sin teatersyn.

Tack till TTP för en mycket väl genomförd samtalskväll. Ser fram emot fler!